Gränslösa armeniska barbarismen i Khojaly
Azerbajdzjanska staden Khojaly ligger inom administrativa gränser för det azerbajdzjanska Nagorno-Karabakh området, mellan Agdam och Shusha, Khankendi och Askeran (där områdets enda flygplats finns). Stora majoriteten var azerbajdzjaner, etniskt turkar.
Natten mot den 26 februari 1992, utsattes stadsinvånare i Khojaly för ett av de absolut största brotten mot mänskligheten genom historien: armeniska militära trupper med hjälp av f d sovjetiska infanteriet nr 366 anföll Khojaly, torterade och sköt ner varenda människa de fick träff på. Obeväpnade, oskyldiga azerbajdzjaner - gamla, gravida, barn, kvinnor, som försökte fly massakern, skoningslöst slaktades . Zori Balajan, en armenisk läkare som aktivt deltog i massmördandet, berättar i sin bok:
”När jag och Khachatur gick in i huset, hade våra soldater spikat en 13-årig turk på fönstret. Barnet lät så mycket att Khachatur pressade in mammans urskurna bröst in i munnen på honom. Sedan gjorde jag det som hans fäder hade gjort mot våra barn. Jag skar bort huden på bröstkorgen och magen. 7 minuter senare dog barnet. Jag kände inte mig glad för vad jag hade gjort mot en 13-årig turkisk flicka, eftersom jag hade varit läkare och därför – humanist. Men min själ var stolt över att ha kunnat hämnats, det var 1% av min nations hämnd. Khachatur skar sedan kroppen i bitar och kastade dem till en hund av samma härkomst som turkar. Den kvällen gjorde jag samma sak till ytterligare tre turkiska barn. Jag gjorde min plikt som en armenisk patriot. Khachatur hade svettats mycket. Men jag såg hämndlyst och en stor humanism i hans och soldaternas ögon. Dagen därpå gick vi till kyrkan för att rena vår själ ifrån det vi hade gjort dagen innan. Men vi hade lyckats rensa Khojaly ifrån 30 tusen människosmuts”. (Zori Balajan, “Revival of our souls”, 1996. S 260-262.)
Khojaly hade anfallits från tre håll. Invånare hade endast en väg att söka sin flykt till - mot Askeran. Men långt innan de hann fram till Askeran, möttes de av armeniska trupper som intensivt sköt mot dessa oskyldiga civila som i vinterkylan natten lång hade försökt hitta rätt på räddning. Människor sökte sig till skogarna – med hoppet om att kunna gömma sig. Armeniska styrkor sökte för dem med helikoptrar och varenda människa de då fick tag på torterade de och tog som gisslan.
Under endast en natt, på endast några få timmar hade armeniska terrorist grupper tillsammans med styrkor från den armeniska armén skoningslöst dödat 613 personer, varav 63 barn, 106 kvinnor, 70 äldre. Mer än 130 barn förlorade båda sina föräldrar, 25 barn – ene. 487 personer varav 76 barn fick svåra kroppsskador, mer än 1275 personer togs i gisslan – om 150 av dessa vet man inget idag.
Republiken Armeniens denna barbariska, omänskliga, grymt våldsamma folkmord på oskyldiga azerbajdzjaner, var det mest brutala massmördandet av civila, under krigets militära fas.
|
|
”Tidigare trodde azerbajdzjaner att armenier var ett folk som inte skulle kunna göra civila invånare illa. Men nu har vi lyckats bryta det (den stereotypen)”.
Ur en intervju med Republiken Armeniens nuvarande president Serzh Sarkisian (Thomas de Waal, Black Garden: Armenia and Azerbaijan through peace and war”, New York & London: New York University Press, 2003, s. 169-172)
|